Tro Bestämmer Perception

Följande berättelse sändes via e-post till Vivian av en vän. Det ingår i en sann historia där människor går om sin verksamhet och vad som händer med dem när de kommer i sina regelbundna och rusade scheman. Vi njöt av berättelsen, eftersom det fick oss att tänka på våra egna liv och påminner oss om hur värdefullt det är att se varje ögonblick från vår naturliga Brilliance. Vi hoppas att ni uppskattar det också.

En klok person har sagt: "Perception är inte ett faktum. Tron bestämmer uppfattning."

UPPFATTNING

Washington, DC Metro Station på en kall januari morgon i 2007. Mannen med en fiol spelar sex Bach stycken för ca 45 minuter. Under den tiden ca 2 tusen människor gick igenom stationen. De flesta av dem var på väg till jobbet.

Efter 3 minuter

En medelålders man märkt att det var musiker spelar. Han saktade sina steg och stannade i några sekunder och sedan skyndade att möta sitt schema.

4 minuter senare
Violinisten fick sin första dollar: en kvinna kastade pengarna i hatten och utan att stanna, fortsatte att gå.

6 minuter
En ung man lutade sig mot väggen för att lyssna på honom, sedan tittade på sin klocka och började gå igen.

10 minuter
En 3-årig pojke stoppas, men hans mor drog honom med sig hastigt. Barnet stannade för att titta på violinisten igen, men mamman knuffade hårt och barnet fortsatte att gå, vände huvudet hela tiden. Denna åtgärd upprepades av flera andra barn. Varje förälder, utan undantag, tvingade sina barn att gå vidare snabbt.

45 minuter
Musikern spelas kontinuerligt. Bara 6 personer stannade och lyssnade en kort stund. Cirka 20 gav pengar men fortsatte att gå i sin normala takt. Mannen samlas totalt $ 32.

1 timme
Han spelat färdigt och tystnad tog över. Ingen märkte. Ingen applåderade, och inte heller fanns något erkännande.

Ingen visste detta, men violinisten var Joshua Bell, en av de största musikerna i världen. Han spelade en av de mest intrikata delarna som någonsin skrivits, med en violin värd $ 3,5 miljoner dollar. Två dagar före Joshua Bell sålde slut en teater i Boston, där sätena genomsnitt $ 100.

Detta är en sann historia. Joshua Bell spelar inkognito i tunnelbanestationen organiserades av Washington Post som en del av ett socialt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Dessa frågor togs upp: i en gemensam plats miljö vid en opassande tidpunkt, vi ser skönhet? Slutar vi att uppskatta den? Känner vi igen talang i ett oväntat sammanhang?

En möjlig slutsats av detta experiment kunde vara så här: Om vi inte har en stund att stanna upp och lyssna till en av de bästa musikerna i världen, spela några av de finaste musiken som någonsin skrivits, med en av de vackraste instrumenten som någonsin gjorts .... Hur många andra saker vi saknar?

Här är en länk till ett inlägg artikel ger mycket mer detaljer om denna händelse:

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/04/04/AR2007040401721.html